emmaiindien

Innan förmiddagens aktivitet satte jag mig en stund vid områdets datorer och krånglade ännu en gång med datorer, datorerna vill inte ta emot mitt USB (med bilder), och de som gjorde det fungerade inte Internet på så...

Vid 10 skulle vi hur som helst träffa en Dalit (tillhörande det lägsta kastet, det icke existerande), som nu var en kristen pastor. En oplanerad gudstjänst blev det i stället då för (vi fattade det som att) pastorn själv skulle medverka i den.

När vi väl fick prata med pastorn visade sig mötet bli ganska tradigt, han var som sagt kristen och före detta Dalit. Det är nämligen så att alla i Indien verkar vara extrema i sina religiösa åsikter, de flesta säger inte att "så här tror jag" utan "så här är det, allt annat är fel". Så sade även den här pastorn, han förkastade hela hinduismen och sade att den måste förgöras. Extrema åsikter.

Det vi fick lära oss var hur som helst lite om hur kastsystemet påverkar människor. Kastsystemet kommer från det att människor tror att kasten kommer från den högsta guden. Från gudens huvud kommer ett kast (det högsta), Brahimer, det kommer ett kast från axlarna/bröstet, krigarna, det tredje kastet kommer från låren, arbetarna, och det fjärde kommer ifrån fötterna, det lägsta kastet. Daliter, som ¼ av Indiens befolkning består av, tillhör inte något av kasten, de är "gudalösa" och därför enligt kulturen inte värda någonting.

Efter lunch gjorde jag ännu ett försök med denna underbara blogg, och lyckades (för första gången under resan!) med att få in ett inlägg, med bilder..

Sedan var det dags för Vincents dockshow. Vincent som håller i stället vi bor på brukar på sin ledighet åka runt bland barn i små byar och underhålla dem en stund, och nu fick vi oss en liten show:) "Lille kocken" höll även ett litet dansnummer för oss, en Tamilsk dans. Han var duktigare än man kunde tro, och dansen var...annorlunda.

Skräddarbesök innan avslutningsmiddag på the Blue Diamond, och packning inför avresa mot Malabaj och Barnhemmet.

Idag har vi haft en ledig dag, jättehärligt! Jag spenderade en del tid i datasalarna på Gurkuls område där allt tyvärr krånglade med mig. Efter några timmar gav jag till slut upp och följde med Sara, Carl och Madde till Spencers' för shopping. Vid fyratiden drog vi oss tillbaka för att ta oss till skräddaren vid fem, klänningarna blev klara efter en stunds väntan i alla fall...

På kvällen var vi bjudna till Rektorn på Magdalena girlschool på middag som tack för att några ur gruppen samlat ihop pengar (detta gjorde de som projektarbete). Det blev en jättetrevlig kväll med massor av god mat.

Ännu en härlig morgon att vakna till, även om jag var lite lätt morgontrött. Det blev frukost som vanligt innan det bar iväg med bussarna - den här gången till fiskebyn/staden Pulicat. En stad som förstörts väldigt mycket av tsunamin, människorna i staden lever på fiske men den inkomsten räcker inte längre så de flesta familjer där är väldigt fattiga.  

När vi kom fram bjöds vi på te och kex och fick en snabb presentation av vad det var för projekt som pågick i staden för att hjälpa dem som bodde där. Sedan fick vi besöka stadens skola, som låg precis intill där vi var (projektets kontorsplatser). Skolans 400 elever var fattiga och mellan 3 och 17år. Vi tittade in hos några klasser och sjöng lite hos de minsta barnen innan vi gav skolan de spel och papper m.m. som vi haft med oss från Sverige.

Vi tog oss sedan med båt över till andra änden av staden, där vi fick träffa ännu en kvinnlig självhjälpsgrupp. Denna fungerade på samma sätt som den vi varit på besök hos tidigare. De sparade lite pengar varje månad för att ihop kunna göra inköp som de sedan kan tjäna pengar på. De köpte t.ex. in bröllops smyckes set som de sedan hyrde ut till blivande brudar som inte hade råd att köpa egna. På samma sätt köpte kvinnorna in stolar, grytor och solskydd för "större evenemang" och material till handarbete som de även sålde (korgar, ljus, snäckprydnader) m.m. Kvinnorna sparade 15Rs(ca 3kr)/månad för att kunna göra detta, de hade även möjlighet att själva låna pengar från kontot om de hade vettiga skäl. Vi fick varsitt glas kokosmjölk innan vi åkte tillbaka till utgångsplatsen för lunch.

Efter det så tog vi båten ut igen, den här gången till en egen liten ö och egen strand!

En vecka av tre har gått, känns otroligt konstigt att tiden kan gå så fort! Dagen började hur som helst med ett besök i st. Andrews kyrka och medverkade i en gudstjänst. Det vi inte var beredda på var dock att det var en mässa i stället, som tog drygt två timmar i stället för en halvtimma som vi hade räknat med. Prästen var nästan löjligt engagerad i sin tro - som sådana man gör parodi på, eller ser i amerikanska filmer. Extremt.

Bussarna tog oss sedan till ett pensionat, som grupper från andra år hade bott på, för lunch. Efter det åkte vi till DikshinaChitra, ett ställe där de samlat olika byggnadssätt och andra traditioner från hela Indien.

Sedan blev det besök på stranden! Första hittills, behövligt var det. Vi fick bara gå i till knäna dock, innan badvakten blåste i sin pipa - lite överdrivet...

Knappt en timmas sol var vad vi hann med innan vi fick skynda iväg till krokodilfarmen innan stängningsdags. På farmen fanns massor av (kanske inte så oväntat) krokodiler, men även lite ormar och fiskar. Jag tyckte lite synd om djuren som fick leva så trångt.

Efter en resa på 1 ½ h så var vi hemma på Gurkul igen, vi börjar verkligen vänja oss vid att vara här... Väl tillbaka blev det tvätt, dusch, Internetcafé m.m. innan läggdags.

Förra våren hade en grupp elever från Sverige och en grupp elever från Indien ett utbyte, och under 10veckor bodde eleverna i par (en indier och en svensk) hos olika familjer här i staden. En av eleverna hette Priteena, hon bodde hos Maddes familj, en av eleverna som även är med på vår resa. Därför blev vi bjudna hem till Priteena och hennes familj på lunch och annat.

Resan dit var lång och vi åkte tidigt. Redan vid halv sju var vi iväg och stannade bara för frukost under resan, innan vi var framme efter 3-4h. Väl framme träffade vi familjen och diskuterade lite vad vi vill göra under dagen. Först tog brodern oss till ett stort fort med en massa gamla, fina föremål och bl.a. ett tempel. På en utkiksplats blev vi fotograferade av en tidning, av någon anledning jag inte riktigt vet.

Sen tog vi oss tillbaka till Priteenas' hem och fick lunch, alla var jättehungriga och det var extremt gott! Efter maten åkte vi till stadens sjukhus för ett sista besök innan avfärd för kvällen. Chaufförerna lyckades åka fel och så stannade vi på ett tempel på vägen, så det blev sen middag och ännu senare hemkomst.

Jag pratade en del med Priteena om hennes utbildning m.m. under dagen, fick hennes mailadress för vidare kontakt.

Förmiddagens aktivitet av besök på Magdalena girlschool i Chennai, bara en bit bort från Gurkul för att vara mer exakt. Skolan är som namnet antyder en skola för endast flickor, där ungefär 1300 tjejer i åldrarna 11-17år. 

Flickorna var väldigt glada och härliga, men framför allt nyfikna - de ville veta allt om oss; vad vi tycker om för saker, hur Sverige såg ut, om vi verkligen var så vita som vi var (de kände på oss, gnuggade lite, för att vara på den säkra sidan) och hur vi överlevde i den svenska kylan.

Under vårt besök var vi i olika klasser, den första jag var i var eleverna ungefär 17år. De läste matte och fysik för tillfället, och jag blev imponerad över allt de kunde. De läste precis samma grejer som jag gör nu, och då är jag ändå ett år äldre, och de kunde sina grejer mycket bättre än vad jag kan. Ändå är det inte troligt att de kommer ha alls samma möjligheter till vidareutbildning och jobb som jag kommer att ha. Hemskt. Att vart man föds kan göra så stor skillnad.

De hade allihop väldigt tydliga mål här i livet, många av dem jag träffade ville bli ingenjörer. När jag frågade om de var nöjda med sina inriktningar svarade de bara: - Självklart, varför skulle jag annars ha valt den? Hur ofta hittar man elever på 17år i Sverige som vet precis vad de vill med livet?

Efter några besök hos andra klasser och te i rektorns kontor höll flickorna ett avslutningsprogram för oss med sång och tre olika dansnummer. Riktigt avancerat! Sen fick vi hålla en liten variant av program också, det blev lite små grodorna, Idas sommarvisa m.m. (mindre avancerat...).

Lunch på Gurkul följde, innan fri tid då jag m.fl. gick till en skräddare för att sy upp lite klänningar m.m. Sen tog vi oss till Spencers' Plaza för shopping. Massa shopping. Sen blev det lättare middag på Gurkul för biobesök på Abirami. Det blev en Tamilsk produktion, och då också text. Filmen var verkligen dramatisk, med konstiga effekter,så det var mest bara skrattretande att sitta där och kolla på en film som man inte förstod någonting av.

På Gurkul, där vi bor, håller även en del organisationer till. Kyrkliga organisationer som vill hjälpa människor som inte har det så bra, ett av projekten som organisationerna har kallar de SWAP projektet (just Society Women empowerment Action oriented People's participation). Projektet hjälper kvinnor i slummen som "tagit emot Gud", genom att starta självhjälpsprojekt och ordna utbildningar.

Förmiddagsaktiviteten idag bestod då av att vi besökte en sådan grupp om 15 kvinnor. De förklarade att makarnas inkomst lätt försann till alkohol och det därför behövdes en annan inkomst. Just de här kvinnorna utbildade sig just nu till att kunna jobba som sömmerskor, det fanns en fabrik inte långt ifrån där de bodde, ett arbete som skulle kunna ge ung. 2000Rs/mån (400kr/mån) (en bra lön...).

Sedan blev det lunch och lite tvätt i de fina hinkarna innan vi skulle vidare. Måste bara tillägga; jag köpte en klänning som jag tyckte var ganska fin på Nalli när vi var där, och den på mig hela förmiddagen. När vi skulle vidare till lite kyrkor m.m. säger dock guiden till mig att, Nej men den kan du inte ha på dig - det är ett nattlinne, kvinnorna här lämnar aldrig huset i dem. Tack. Kul (kunde inte sagt det lite tidigare?). Menmen, man ska inte vara bitter...
    
Vi åkte hur som helst till tre kyrkor, som alla stod för en del av lärjungen Thomas liv (där han predikade, gömde sig(och upptäcktes) och begravts). Nästa stopp var ett ENORMT tempel. Sedan (det hade hunnit bli mörkt), åkte vi till stranden i Chennai, som förresten är världens näst största(!), och tittade på en staty. Innan vi (praktiskt taget) blev attackerade av tiggare, och (nästan) sprang till bussarna igen för att få åka hem och sova. Lite nötter, kex, godis och trevlig stund inne hos lärarna m.fl. innan läggdags:)

Aah, somn var harligt! Frukosten idag var av Indisk karaktär och bestod av idli (rissmakande, kompakt klump), chapati (pannkaksliknande Indiskt brod) och någon potatis gegga - gott var det men det var svårt att bli mätt.

Efter frukosten kom Samuel, som har hand om barnhemmet vi ska till sedan, till Gurkul för att ta med oss till några av hans sponsorprojekt i Chennais' slum. Han har nämligen hand om sponsring av barn (och i och med det deras föräldrar), variant av fadderbarn, som får pengar fran olika individer i Sverige. Pengar som går till saker som mat, kläder och skolgång för barnen. Det var ganska känslosamt att besoka familjerna, det var så manga som hade ofattbart lite, och sedan dem som hade ännu mindre. Hemskt
 

 
Samuel gav familjerna 1000Rs (200kr), en vanlig lön bland de familjerna ligger runt 150Rs/mån (30kr). 200kr är så lite för oss hemma i Sverige, men det gor en väldans skillnad här.

Vid ett tiden fick vi en välbehövlig lunch på Gurkul innan vi drog vidare på shoppingtur - kändes lite konstigt att bränna pengar när de människorna knappt hade pengar till mat menmen. Första stoppet var Nalli - ett giganstiskt varuhus med bara tyger och indiska klädnader (saaris, shouridas, longuis mm), ganska mäktigt. Sedan tog bussarna oss till Spencer's Plaza, ett ännu större shoppingcenter med allt, helt enkelt allt.

Kvällen avslutades med en kopp chai pa ett cafe i köpcentret mittemot Gurkul. Sött och gott!