emmaiindien

Förmiddagens aktivitet av besök på Magdalena girlschool i Chennai, bara en bit bort från Gurkul för att vara mer exakt. Skolan är som namnet antyder en skola för endast flickor, där ungefär 1300 tjejer i åldrarna 11-17år. 

Flickorna var väldigt glada och härliga, men framför allt nyfikna - de ville veta allt om oss; vad vi tycker om för saker, hur Sverige såg ut, om vi verkligen var så vita som vi var (de kände på oss, gnuggade lite, för att vara på den säkra sidan) och hur vi överlevde i den svenska kylan.

Under vårt besök var vi i olika klasser, den första jag var i var eleverna ungefär 17år. De läste matte och fysik för tillfället, och jag blev imponerad över allt de kunde. De läste precis samma grejer som jag gör nu, och då är jag ändå ett år äldre, och de kunde sina grejer mycket bättre än vad jag kan. Ändå är det inte troligt att de kommer ha alls samma möjligheter till vidareutbildning och jobb som jag kommer att ha. Hemskt. Att vart man föds kan göra så stor skillnad.

De hade allihop väldigt tydliga mål här i livet, många av dem jag träffade ville bli ingenjörer. När jag frågade om de var nöjda med sina inriktningar svarade de bara: - Självklart, varför skulle jag annars ha valt den? Hur ofta hittar man elever på 17år i Sverige som vet precis vad de vill med livet?

Efter några besök hos andra klasser och te i rektorns kontor höll flickorna ett avslutningsprogram för oss med sång och tre olika dansnummer. Riktigt avancerat! Sen fick vi hålla en liten variant av program också, det blev lite små grodorna, Idas sommarvisa m.m. (mindre avancerat...).

Lunch på Gurkul följde, innan fri tid då jag m.fl. gick till en skräddare för att sy upp lite klänningar m.m. Sen tog vi oss till Spencers' Plaza för shopping. Massa shopping. Sen blev det lättare middag på Gurkul för biobesök på Abirami. Det blev en Tamilsk produktion, och då också text. Filmen var verkligen dramatisk, med konstiga effekter,så det var mest bara skrattretande att sitta där och kolla på en film som man inte förstod någonting av.